Jag skapade den här bloggen för att få ett forum att skriva om sorg, personlig sorg och hur den har varit och vad som händer i en människa som drabbas. Nu var det ett tag sedan jag skrav om själva processen, men som ni sett, är en av de saker som verkar vara lika för de flesta är att man gör en nystart, man börjar om helt på nytt. Kanske är det en flykt?

Men just nu kan jag tala om att min "flykt" har lett mig fram till en plats och en tro, där jag ta fram de smärtsamma minnena igen och sörja färdigt.

Eller färdigt, jag tror aldrig att jag blir färdig.

Det jag försöker förmedla är att jag är ledsen, riktigt ledsen, sorgen över Magnus kommer över mig som en blöt filt, och tårarna rinner. 

Det spelar ingen roll var jag är, jag låter dem rinna, för jag vet att tårar har en läkande förmåga. Så om ni ser någon som sitter och gråter under en gudstjänst, så fråga vad det är och lägg gärna en hand som tröst på axeln, det kan ju vara jag. Ibland önskar jag att någon skulle komma och ta mig med till en annan tid och ett annat ställe, och säga att det är inte så farligt, din sorg är stor. Men den kommer att hjälpa dig att förstå livet på ett annat sätt.

Det att förstå livet på ett annat sätt, kan ibland bli en börda, en stigmatisering. Jag har en erfarenhet som jag delar med många, men inte alla, den får mig att bli lite utanför.

Men vad hjälper det, idag och den gångna veckan har jag i alla fall varit riktigt, riktigt ledsen.

Kram till er alla.