Det är så spånnande med Gudstjänster i Vetlanda.

I dag fick jag en helt ny insikt om vad Gudstjänst är, Peter sa att det är Guds tjänst till oss. Sen berättade han om olika ord från Grekiskan, nåd,  jag kommer inte ihåg vad de var på grekiska och italienska hade han också men en översättning var RÅGE, när vi handlar på marknaden vill vi ha lite nåd också. Och Guds nåd är inget vi behöver göra något för att få vi bara får den. Det är väl underbart?

Så på söndagarna får vi ta emot Guds tjänst till oss, vi får ta emot hans son i bröd och vin. För oss har det inte kostat något, men för Jesus, kostade det.

Fin bild och det fick mig att byta perspektiv på Gudstjänsten och på det som sker där.

Jag tänker också på en betraktelse som jag läst i en bok, som handlar just om detta att Guds nåd är gratis. Tänk på rövaren bredvid Jesus på korset han som ber Jesus att tänka på honom, när han sitter i sin himmel och han får syndernas förlåtelse, han får till och med löftet om att få vara med Jesus i himlen, samma dag. Vad kunde rövaren göra? Han kunde inte ens knäppa händerna i bön, ännu mindre gå ut och hjälpa andra människor och ändå, tack vare att han bad Jesus tänka på honom, så fick han del i Guds nåd. Jag tycker det är underbart.

En sak till jag tycker är underbar är livets mening, så här kommer en egen betraktelse om livet och dess mening:

Håll i er för nu åker vi:

Camilla har pratat om meningen med livet

och ställt frågan vad livet egentligen är.
Nu har jag funderat omkring det och

kommit fram till att det är som Vasaloppet.

Är det något jag ser fram emot så här på vårvintern,

så är det Vasaloppet.

Jag brukar sitta klistrad framför tvn och njuta av bilderna

och ibland känner jag mig som en medåkare och tar i för kung och fosterland

med de som kämpar sig fram. 

Jag tycker om feststämningen,

alla är glada och alla kämpar på i sin egen takt.

Visst finns det en del som blir jätte arga och irriterade på andra.

Mest då för att de beter sig så dumt, de trängs där det inte är någon mening att trängas och de knuffas och buffas.

Men ändå, vi får ju blåbärssoppa längre fram och har jag tur så får jag synas i tv.

Skulle jag tillhört elit åkarna så hade jag kastat mig fram

och sett till att snabbt få en placering i täten,

men även där måste vi hjälpas åt.

Ingen orkar dra ett helt Vasalopp. 

I och för sig så vill man ju gärna ha det där spurtpriset

och kanske är det bara ett man vill ha

och sen kan man slappna av igen och fin åka bakom resten av gruppen. 

Om man ser hela Vasaloppet,

som man kan göra på tv då ser man täten de som kommit långt och man ser blåbären de som inte kommit så långt.

Men alla har samma sträcka att åka och alla vill komma i mål.

På samma sätt är det med livet,

jag befinner mig någonstans i mitten mina barbarn befinner sig i början

och ni har kommit närmare målet. (detta sagt på ett äldreboende)

Men tänk när jag ser tillbaka på min resa

så ser jag att jag är inte ensam,

har aldrig varit ensam.

Ända från den första sången i söndagsskolan:

När Gud styrer båten så går det så bra. 
Till min favorit psalm just nu:

Gud i dina händer.

Så ser jag att jag haft sällskap

inte bara av alla andra som åker Vasaloppet utan också av Gud,

och då känns allt tryggt.

För någonstans så vet jag att han står där vid målet och väntar på att få säga välkommen, nu är du framme,

har resan gått bra?

och då kan jag säga, genom att se tillbaka,

ja tänk det gjorde den. 

Det fanns tillfällen när allt bara var ett evigt skidande,

ibland var det uppförsbacke,

men då och då så kom solen fram och lyste över en fin bit med utförs lut

och då kunde jag bara stå på skidorna och njuta.

Men sanningen att säga så var det mesta vanligt,

stakande, en liten bit i taget.

Det är min bild av livet och dess mening.