Märker ni hur nedräkningen närmar sig?

Nej, säger ni, nedräkning till vad?

22 mars, svarar jag då.

Och detta inlägg får handla om sorg, ren äkta sorg. För det är det jag upplever nu.

Jag saknar Magnus på ett vis som är outhärdligt, jag sörjer honom bortom ord.

Ingenting jag gör eller kan göra tar bort den sorgen, det hjälper inte hur många tårar jag fäller eller hur många böner jag ber. Sorgen står där huggen i sten och tårarna kommer när jag minst väntar det.

Men en sak som gör mig glad, är att den är äkta, det är en sann känsla och det kan ingen ta ifrån mig. 

Jag har blivit älskad bortom allt förnuft, det är jag tacksam för.

Amen.