I dag har jag insett att jag längtar efter mina barn och barnbarn. 

Jag har lyckats med konststycket att prata med dem alla tre idag, barnen alltså, inte barnbarnen. Jag fick i alla fall höra den ene skrika. Och som långdistans mormor får man ibland nöja sig med det. Då vet man i alla fall att de lever.

Ute sjunger fåglarna och jag kan höra hur våren kommer närmare. DÅ kan jag åter igen konstatera två saker:

1: Jag överlevde den här vintern också.

2:Magnus är fortfarande död.

Hade en hemsk dröm inatt som jag inte haft på ett år, Magnus levde och kom tillbaka, men den här gången var han inte glad. Han såg inte åt mig, han ville inte ens vara i närheten av mig. När jag vaknade upp var jag först ledsen att han inte ville veta av mig, tills jag slogs av verkligheten. HAN är DÖD. Inget jag gör kan få honom tillbaka.

Så ser min dag ut idag...

Det är inte roligt, ibland undrar jag om det här händer andra som mist någon att de drömmer om att de kommer tillbaka.

Eller om jag är ensam om detta.

Ha ett underbart liv alla, många kramar:)