I går satt jag och pratade med Ingemar och som vanligt kom vi att beröra Anita (som gick bort för 2 år sedan ) och Magnus. Vi sitter på var sin sida om döden, Anita dog i cancer. Ingemar och hon hann planera allt och prata om vad han skulle göra efter att hon dött.

Magnus dog på bara några timmar, jag hann inte ens säga adjö och tack för allt du gav!

Jag känner en familj i Vansbro som miste sin mamma och fru, där förloppet var utdraget och tog lång tid, under den tiden träffade jag dem ganska ofta och det jag såg var hur det tärde och slet på dem i närheten.

Tanken kom igår till mig att, de som har anhöriga som dör långsamt de slits ner före personen dör och de som har anhöriga som dör fort de slits ner efteråt.

Men vi slits ner, till det bara återstår ett enda korn av den vi var.

Detta korn är som ett frö och där i den stund när vi är helt nerslitna kan vi välja.

Låta fröet växa, vattna det och ge det näring för att se vad som ska komma, eller låta växten förkrympa och bli torr och ofruktsam.

Jag vet att mitt frö har grott, mycket tack vare Ingemar.

Men jag ser också att en del inte orkar med nedslitningsprocessen och dör av längtan eller krossat hjärta.

Hur man än väljer, så är det inte fel!

Ja så var det, lite tankar som dök upp igår när vi pratade.

Krama någon idag, det känns alltid skönt.