Ni som anser att jag ska rycka upp mig läs inte det här.

Sorg, har jag nu av egen erfarenhet lärt mig är något väldigt komplicerat och långvarigt.

Ni som träffar mig på daglig basis, ser en kvinna som är glad och skämtar, det är sanning.

På kvällarna och eftermiddagarn, ja ibland mitt på dagen, ser ni mig inte och då sitter jag och gråter.

Det är också sanning.

Jag är så ledsen över Magnus och min kropp har inte orkat med att jag skulle gråta förrän nu, men för att inte alla andra människor ska behöva känna det jobbigt, så gråter jag när ingen ser.

Det får vara hur det vill med den saken.

Jag är ledsen, jag gråter.

Jag är med andra, jag är lite gladare, jag skämtar, om inte annat för att orka med alla tårar, som jag vet ska komma.

Jag har fått lära mig att kroppens försvars system stänger av känslor man inte orkar ha, och att den också är så förståndig att den tar fram dem, direkt när den märker att man orkar.

Så här sitter jag och tårarna rinner.

Men be mig inte att rycka upp mig, det kommer en punkt långt in i framtiden då jag kommer att sluta gråta.

Men den är inte nu.

Och det är också sanning.

Hittade den här bilden på internet, med den väldigt passande texten till:

så gråt inte över min grav

gråt för det du förlorat,

gråt för de dagar du inte hade med mig,

gråt så mycket du vill, men gråt inte för min
 ........död........