För väldigt länge sedan spelade jag myulk och där skulle man få tag i en lagfart, lite så har det känts med min egen lagfartsansökan.

Men idag när jag ringde så talade de om för mig att det var klart. Äntligen är något klart.

Nu är jag husägare och änka.

Lättnaden tog sig uttryck i tårar, hade ni väntat er något annat?

Tur att jag ska gå till min KBT terapeft idag.

Livet i övrigt, saknar Magnus, saknar Magnus och saknar Magnus. Undrar om det någonsin kommer att gå över.

Ser mig själv om ett par år sittande vid köksbordet och stirrandes på en man och jämför honom med Magnus.

Kommer ofta på mig själv med att tro att jag ser samma ögon som han hade, hos andra och alltid är det en illusion, ett hopp av förtvivlan.

Kent: Min sista gnista hopp var att synas att bli sedd, och jag glömmer bort att andas...

Livet är inte att vinna en strid, tror jag det står i en bok. Men ibland undrar jag.

Tänker på er alla där ute och sköt om er och era närmaste.