Så var man där igen, snart infaller bröllopsdagen och gissa hur jag mår?

Hör jag urkasst, någon? Skitdåligt, har vi en skitdåligt någon, eller vansinig panik ångest?

Det här är inte roligt, det här är verkligen inte roligt. nu har jag mått bra så länge och haft det lugnt så länge...

Men vad får vara för evigt, och naturligtvis har min kurator blivit sjukskriven.

Nu vet jag att hon har en livshotande sjukdom, så det känns ju inget bättre.

Så jag står utan samtals hjälp och antas ta mig fram bäst jag gitter...

Men jag är ändå glad åt de dagar jag fick när jag fick må bra.

Jag får tänka på dem och se tiden ann.

Själviskt, ja, det är det. Men vem ska annars tänka på mig?

Fan Magnus vad skulle det här vara bra för?