Var på konsert igår och hörde ett gäng band:

Amanda 

Green Suffer

Forgotten Kingdom 

Sator

De spelade på plasket i hällregn, jag var blöt överallt.

Nja, inte riktigt, jag hade faktiskt köpt röda stövlar och en regnkappa på

Granngården, samma dag.

Men det var inte det jag ville berätta, det jag ville berätta var att när jag satt där och lyssnade på musiken. 

Då blev Magnus mer levande för mig än han varit på hela den här tiden.

Och det kändes helt rätt.

Jag och Magnus var ofta ute och lyssnade på hårdrock och vi gillade det båda två.

I går kände jag mig inte heller ensam, jag kände mig helt ok. Iof, hade jag med ett helt gäng. Men jag var med mig själv och det var ok.

Det är den känslan jag ville försöka beskriva.

I kväll fortsätter äventyret: Jag och Magnus (Palmborg) ska gå på ståuppkomiker. 

Jag får väl berätta hur det var i morgon:)