Jag hade inte vågat hoppas, det skulle ha varit för svårt att bli besviken.

Men igår när vi kom till domkyrkan i Linköping så ville Annika ha hjälp med en liten sak. Det var Andreas som hämtade mig...

Och där står hon min enda dotter i vit klänning och slöja...

Tror ni att jag blev glad?

Jag fick det ärofyllda uppdraget att bära William och gå efter brudparet in i kyrkan.

Jag hörde inte vad dom spelade, allt jag såg var två mycket vackra mycket lyckliga unga människor och så mitt barnbarn.

Jag är världens gladaste person just nu, önskar bara att Magnus hade fått vara med.

Som det var nu så fattades det en person , allt som fanns var ett stort Magnus format hål som finns vid min sida...

Grattis Annika och Andreas, må kärleken stå er bi...så ni verkligen får leva lyckliga alla era dagar...utom de dagar då ni måste gå till tandläkaren...eller städa...de dagarna brukar man inte ha så mycket kärlek över för varandra...i alla fall inte jag och Magnus...Men alla de andra dagarna...