Hela tiden berg och dal, ena stunden glad och glömsk, nästa sorgsen och minns.

Aja, imorgon ställer jag kosan tillbaka  hem till vanå.

Är fortfarande trött, så in i märgen trött.

//Britt

Herren svarade;

“Mitt barn,  jag har aldrig och ska aldrig överge dig.

Då du led och hade det som svårast,

när du bara ser avtrycken av ett par fötter, 

bar jag dig.”

Om livet ger dig citroner så gör lemonad, säger folk som inte varit med om en massa skit.

Jag är trött på att göra lemonad, jag fullkomligt vägrar att göra lemonad.

Jag har gjort så mycket lemonad att det räcker för tre livstider.

Så denna gång betackar jag.

Om livet vill mig något så får det lov att ställa sig i kö.

Jag åker till Linköping idag.

Får träffa william, Annika och Andreas.

Det ska bli skönt, hann inte se dem så mycket när det var så mycket folk på begravningen.

Tove Jansson har skrivit en barnbok som heter vad tror du att det hände sen.

ett litet test bara:

Vad tror ni hände sen?

Så här tror Annika:

Hattifnattarna satte eld på hela skiten?

av Annika den 13 april 2009 kl 11:44

Nu så är det över, över på ett vis och bara början på ett nytt.

Begravningen var fin och det blev en ljus minnesstund.

När jag satt kvar efter akten kände jag hur Magnus sa, jag går nu.

Gå du i frid, du är alltid välkommen igen.

till alla som var där:

tusen tack för allt. 

Magnus var en stor man, både kroppsligt och själsligt.

Det ser jag först när jag ser våra bröloppsfoton.

Ja, du Magnus. Hur ska det gå nu?

I natt när jag vaknade, insåg jag i ett ögonblick av klarsynthet, vad det värsta med att bli änka är.

Det finns tillfällen i sorgen när det enda som verkligen skulle kunna hjälpa är en kram från den som dött.

Föreställ er känlsan av den där klappen eller kramen, som man får i vardagen.

Den där kramen som man behöver när livet känns övermäktigt.

Och nu kommer jag aldrig, aldrig någonsin få känna den igen.

Här är jag och Magnus ute och leker i snön:)