Maggans arbetskompis Lisen

20 april 2009 22:29

Hej Britt!

Jag vet att Maggan pratat med dej så därför törs jag kommentera nu ; )

Jag miste ju min sambo, som väldigt ung och för rätt så länge sen, och känner igen mej i ALLT du skriver.

Jag skulle vilja ge dej så mycket. Alla ord som jag själv behövde och fick. Alla kramar som hjälpte. Alla snytpapper som mina snälla, uthärdande kamrater levererade, hela tiden ståendes vid min sida.

Jag vill ge dej en strimma hopp i det bottenlösa.

Det kommer att lätta. Nu är det födslovärkar och uthärda som gäller. Du får mej att le, då du skriver att du inte vill göra mer lemonad. Man blir skittrött på det. Urförbannad. Kasta dem åt fanders!

Jag vet att jag ofta, ofta tänkte att det inte går att överleva. Att just jag INTE skulle fixa detta. Någon annan stark person eventuellt, men absolut inte jag!
Men man gör det. Det finns ett liv. Ett annat liv, olikt det du fått ha nu med Magnus - men ett liv! Och ett bra sådant.

Min förlust har gett mej ett liv jag inte trodde jag skulle få uppleva. Jag är säker på att det alltid finns flera sidor av allt som sker.

Du är uttrycksfull och ärlig och du sörjer! Det är goda attribut i den här situationen tycker jag.

Vill avsluta med vad jag sa till Maggan i morse; Jag tycker det är så skönt för Mats (han hette så, min sambo) att han fått någon att ha lite roligt med däruppe söm språk järnamål , det har han saknat!

Alla värmande kramar som finns skickar jag till dej! Och ett extra snytpapper

Britt

21 april 2009 20:37

Tack det värmde, just idag när det känns extra tungt.
För vem orkar vara stark hela tiden?

brosan

22 april 2009 18:05

ber för dej så att du ska få tröst av honom