Magnus var en stor man, både kroppsligt och själsligt.

Det ser jag först när jag ser våra bröloppsfoton.

Ja, du Magnus. Hur ska det gå nu?

I natt när jag vaknade, insåg jag i ett ögonblick av klarsynthet, vad det värsta med att bli änka är.

Det finns tillfällen i sorgen när det enda som verkligen skulle kunna hjälpa är en kram från den som dött.

Föreställ er känlsan av den där klappen eller kramen, som man får i vardagen.

Den där kramen som man behöver när livet känns övermäktigt.

Och nu kommer jag aldrig, aldrig någonsin få känna den igen.

Här är jag och Magnus ute och leker i snön:)