Bara två dagar kvar till begravningen.

I dag började jag sakna Magnus, det var inte roligt.

Hur orkar människor ta sig igenom något sånt här?

Är det livet som är den starka i dragkampen.

Varför lägger man sig inte bara ner och slutar leva?

Magnus självportätt, i sin fina födelsedagspresent.

Kan det vara humorn som hjälper oss?

Jag vet i alla fall att jag inte varit så här trött sedan jag fick mina småbarn.

Jag somnar som en sten när jag väl lägger mig, vaknar sedan efter fuyra timmar och då vet jag att, det var den nattens sömn.

Jag traskar fram och tillbaka håller mig hemmifrån och känner mig som ett fångat djur i en bur.

konsekvensen blir att jag inte kan tänka klart. Annika skrev i ett inlägg att man jhar mjölk i tuttarna och gröt i hjärnan.

Jag har en bi svärm i hjärnan, ett stålband runt hjärtat och en sten i magen.

Allt jag gör är orationellt och konstigt.

Men jag är så trött så jag somnar om jag sätter mig ner.

Jag undrar hur länge det här kommer att fortsätta.